Scenbytet

Det tog bara en elva timmars färd med ett splitternytt lågprisplan för att lämna höstens Sverige till förmån för fuktens Thailand. Vi flög över moln och hav och kartliknande landskap, in i natten och vidare mot gryningen. Flygplatsen i Bangkok var stor, ren och stämningen lugn, med små receptionsöar som lovade ”information” var femtionde meter. Efter en minut i kö fick vi våra 30dagars visum och sedan var det skyltat vidare mot de luftkonditionerade bussarna som skulle ta oss till Hua Hin. Allt gick så lätt! Vi var förvånade och lättade.

Bussfärden var en dröm. Stolarna var som rymliga fåtöljer och vi slumrade oss igenom de tre timmarna som resan tog. Efter lite problem med en smått förvirrad taxichaufför kom vi sedan fram till vårt förbokade hotell där vi redan betalat för tio dagars boende. Enligt beskrivningen skulle det vara ett 40 kvm stort rum med a/c och på bilderna hade det sett mäkta fräscht ut plus att hotellet hade över 8/10 i betyg på Booking…

Vi blev ledda upp i en mörk korridor, till ett rum med en lite snett uppspikad skylt som det stod V.I.P på och efter att ha låst upp denna dörr, formligen sprang tjejen som visat oss dit, ner till receptionen igen. Och vi stod gapade och stirrade in i ett mörkt råtthål på kanske 15 kvm, utan fönster, med fuktrandiga väggar och smutsiga sängkläder. När vi stängde dörren upptäckte vi en skylt på den som förklarade att om det kom blod på handdukar, eller sängkläder skulle det kosta si och så mycket pengar. Jag var för trött för att drabbas av panik. Vi hade med tåg, väntan och bussresor inräknat rest i nästan 20 timmar. Nu fanns här åtminstone en säng att sträcka ut sig på. Halleluja!